Till Johanna

Tack för att du finns Johanna, du som jag beundrar och älskar. Du representerar de sidor hos mig som jag ofta är lite rädd för att visa upp. Ja, det där är att du tycker och tänker och älskar och tror på saker. Ibland att du tror på människor så att du vill gråta när de visar sig inte vara så öppna se de kan, som alla kan.
Jag kallade det för att vara ideologiskt utflippad i ett brev jag skrev till en vän. Ja det där att vilja skrika högt när någon antyder att alla är ju FAKTISKT inte lika värda eller gråta när någon säger att kvinnor faktiskt är mer intresserad av att diska. Fast ingen säger det ju rakt ut, för sådant säger man ju inte, men det ligger där. Ibland vore det ju till och med skönare att det bara sas rakt ut.
Du får mig att känna mig mindre galen och kanske mer bara som att världen ibland är galen och att jag inte vet allt men jag känner rätt och fel fast alla andra hånflinar.
Sivert sa en gång att han beundrar att jag aldrig tycks tappa den den där tron på rätt och fel som man har "när man är ung", det blir jag glad för.
Det tycks inte du heller och det påminner du mig om.
Älskar dig!