Jag läser ditt inlägg och önskar att jag var hemma i Sverige hos dig. Att vi kunde prata och att jag kunde säga att du inte ska vara så hård mot dig själv. Det kommer att bli bra. Jag håller med honom, inte så många inväcklade samtal. Ge det tid och våga. Jag tror på det, att man måste våga. Vad kan man förlora. Visst man kan bli sårad och ledssen men det går ju över med tiden.

Just nu sitter jag utanför min lägenhet, klockan är halv ett på natten och jag känner att ... ja jag vet inte riktigt vad. Jag tänker på denna eviga känsla om att aldrig vara nöjd. Jag är utomlands och jag trivs men har fortfarande denna känsla av att någonting fattas i mitt liv. Jag lever på något sätt fortfarande bara i framtiden. Det finns ett buddhistiskt ordspråk som säger att 'världen är stor så varför åka någonstans.' Så jag tänker på det. Det kanske är dags att åka hem och bli till freds med mig själv hemma. hitta det där något och bli lycklig i mig själv. För just nu känns det som om jag bara flyr. Jag lever inte i nuet utan hela tiden i vad som ska hända sen.