uppdaterad...

Jag läser en gammal cosmopolitan från i höstas som är nerskickat från HK i Stockholm. Jag inser att jag är helt lost. Efter att inte ha varit hemma på snart 8 månader så har jag absolut ingen koll. Jag hänger inte med i svängarna längre. Men kanske inte så konstigt, jag bor mitt ute i djungeln och jag hinner inte internetta hela tiden för att hålla mig uppdaterad. Jag jobbar ju.

Men jag får se alla filmer innan ni där hemma i sverige. HA!

Fast just nu har jag upptäckt Greys anatomy. Jag tyckte det var skit dåligt hemma. Har nu kollat på första och andra säsongen. Ska se till att fixa tredje idag och så har jag fjärde säsongen som väntar. Problemet är att jag fastnar. Jag kan inte sluta så dä är jag uppe hela nätterna i stället och är skit trött på morngonen. inte bra.'

Igår gick jag till en skräddare och ska sy upp lite kläder. Hoppas verkligen att det kommer att bli super bra.
Imorgon ska jag tillbaka dit och prova. jag hoppas på det bästa.

Barnen

Jag tänker på barnen.

Jag har tänkt på det här i thailand. Här är det så otroligt stor fokus på barnen. Dom finns överallt och dom är med vart föräldrarna än går. Precis där vi bor så har vi en lite supermarket, kvinnan som äger stället har världens sötaste pojke. Kvinnan som äger butiken är väldigt ofta arg på sin son för han ville inte ha kläder på sig utan vill helst springa omkring naken. Och om pojken får välja själv så står han under vattenslangen utanför butiken och leker med vattnet hela dagarna.

När jag ser alla dessa barn så tänker jag att vi är alla samma lika. När vi är vuxna sä är det lite svårare att se för alla är vi uppväxta på olika sätt och lever i olika kulturer vilket är en stor skillnad från land till land. Men på barnen ser man. Alla är vi samma lika. Ingen är bättre eller sämre än någon annan.

I'm a superwoman

väger mellan att lägga mig tillrätta i min säng och kolla på ett asvnitt av Sex and the City, de tidiga åren...eller ge mig ut i blåst och cp-kyla för att springa...

tror jag ska ut i alla fall, tvekar faktiskt inte så mycket.

JAG E GRYYYYYM

yeah

Hos terapeuten

terapeuten: ja, det ser ju som för de flesta...med undantaget för här (pekar ner på spindelnätet som ska föreställa värderingarom en själv) ja du har ju en ovanligt hög kurva på "anklaga dig själv" och en låg på "acceptera sig själv"...

jag : ja, det känns väntat

t: varför det?

jag: hmm, ja jag antar att det är min största kamp det här med att jag tycker att jag kan bättre. Tänker liksom att om jag ska vara stark så kan jag väl va det och om jag ska vara ett vrak så kan jag iaf stå för det. Som att jag blir så trött på mig själv. TRÖTT på Emma som bara är sådär.

t. hur kändes det när vi diskuterade skam?

jag: jag insåg att jag känner skam inför så mycket och det gjorde mig bara ledsen. Ledsen att jag inte ger mig själv mer luft.

t:låter som du för en kamp mot dig själv

jag: Haha, ja och tro mig den Emma som låter mig vara precis som jag är med en klapp på axeln, kommer att vinna på knockout, ba BAM! Fast vem vet när, det händer inte imorgon i alla fall.

t:eh, kanske skulle Emmorna kunna hålla hand istället för att boxas...?

jag: hmm, ny tanke!

SAMMANFATTNING: DETTA ÄR EXAKT MITT PROBLEM

har på senaste tiden börjat tänka...

...att kanske är jag inte dömd till ett orättvist liv med besvikelser och hemskheter lurande bakom varje lyckligt hörn. Kanske kommer jag inte sluta som en ensam rädd och pank tant i en mörk lgh utan vänner eller katter för den delen.

Kanske kan jag aldrig gardera mig mot livets besvikelser men jag kanske, men bara kanske kan erkänna att oftast så ler livet mot mig. Leendet kan bara ibland te sig så prvocerande att jag vänder bort huvudet.

Tänk jag kanske blir lycklig och olycklig ibland och vänner kommer och går, och erfarenheter finns att hämta så länge jag vågar utforska och tacksamheten kan växa till att finnas där lite lite även på de regniga dagarna.

Möjligheten finns definitivt

i natt jag drömde

om Desire.

Jag drömmer aldrig om honom

Jag gick på Polhemsgatan precis förbi den port där stelly en gång bodde och då såg jag honom, han hade konstiga kläder och var lite överviktig och orakad och cyklade på en cykel som var som en såndär motorcykel där man kan ha en medåkare bredvid. Jag ropade: Desire! och visste att han hörde fast han låtsades som att han inte gjorde det. Desire, Desire! ropade jag igen och började småspringa, hann tänka att jag skulle hellre springa fatt han än aldrig se honom igen. Snälla Desire, stanna! skrek jag och då saktade han som uppgivet ner sitt cyklande. När han vände sitt huvud emot mig såg jag hur ett krystat leende spred sig över hans ansikte och han ropade, men är det, vad kul att se dig!
Det var här skådespelet började, kändes som att all den kärlek han någonsin kännt för mig som sin dotter inte kom till uttryck snarare var han bara nervös för att jag skulle fråga nåt svårt, so varför han lurade min mamma på pengar eller varför han bara lämnade mig när han sa att han aldrig skulle?
Han berättade att han bodde i sthlm och jobbade lite här och där, när jag frågade om läkarutbildningen sa han att han tagit en liten paus, hans ögon flackade oroligt och jag skämdes åt honom för att han skämdes inför mig och fingrade på sin smutsiga skjorta och han verkade må så dåligt, och det fick mig att bara vilja lägga armarna om honom och gråta.

En av de viktigaste människorna i mitt liv, i bitar, en av de få som sett mig i allt och gillat det de sett. Att han lämnade mig kan jag inte förlåtat honom för men jag skulle göra vad som helst för bara en dag till med honom. Det gör så ont så det gör inte ens ont längre.
Vaknade nästa illamående

Till Johanna

Tack för att du finns Johanna, du som jag beundrar och älskar. Du representerar de sidor hos mig som jag ofta är lite rädd för att visa upp. Ja, det där är att du tycker och tänker och älskar och tror på saker. Ibland att du tror på människor så att du vill gråta när de visar sig inte vara så öppna se de kan, som alla kan.
Jag kallade det för att vara ideologiskt utflippad i ett brev jag skrev till en vän. Ja det där att vilja skrika högt när någon antyder att alla är ju FAKTISKT inte lika värda eller gråta när någon säger att kvinnor faktiskt är mer intresserad av att diska. Fast ingen säger det ju rakt ut, för sådant säger man ju inte, men det ligger där. Ibland vore det ju till och med skönare att det bara sas rakt ut.
Du får mig att känna mig mindre galen och kanske mer bara som att världen ibland är galen och att jag inte vet allt men jag känner rätt och fel fast alla andra hånflinar.
Sivert sa en gång att han beundrar att jag aldrig tycks tappa den den där tron på rätt och fel som man har "när man är ung", det blir jag glad för.
Det tycks inte du heller och det påminner du mig om.
Älskar dig!

Jag läser ditt inlägg och önskar att jag var hemma i Sverige hos dig. Att vi kunde prata och att jag kunde säga att du inte ska vara så hård mot dig själv. Det kommer att bli bra. Jag håller med honom, inte så många inväcklade samtal. Ge det tid och våga. Jag tror på det, att man måste våga. Vad kan man förlora. Visst man kan bli sårad och ledssen men det går ju över med tiden.

Just nu sitter jag utanför min lägenhet, klockan är halv ett på natten och jag känner att ... ja jag vet inte riktigt vad. Jag tänker på denna eviga känsla om att aldrig vara nöjd. Jag är utomlands och jag trivs men har fortfarande denna känsla av att någonting fattas i mitt liv. Jag lever på något sätt fortfarande bara i framtiden. Det finns ett buddhistiskt ordspråk som säger att 'världen är stor så varför åka någonstans.' Så jag tänker på det. Det kanske är dags att åka hem och bli till freds med mig själv hemma. hitta det där något och bli lycklig i mig själv. För just nu känns det som om jag bara flyr. Jag lever inte i nuet utan hela tiden i vad som ska hända sen.

magont och sen inte.

Och så ringer jag och vi pratar om allt och mest om hans skola och att jag kan ha ett virus i hjärnan som gör att det gungar konstant, sen säger jag att jag måste plugga men det är bara är en sak jag vill säga innan jag avslutar, som att jag ska komma undan snabbt.
Han låter direkt allvarlig, vad är det?
Jag blir tyst, det här med ärlighet är inget vidare tänker jag, nu skruvar jag mig, jag säger att det är inget allvarligt men att jag funderar på det här med avståndet och ringandet och att det är skönt att vi inte hörs varje dag men att det gör mig också orolig att vi glömmer, jag glömmer, han glömmer, att vi kommer att försvinna och det oroar mig och får mig att tänka på hur der ska vara och såsnurrar jag in mig.
Han säger att han också tänkt och att han tycker att vi kommit till en konstig start. Det är nu jag får magont. Jag vill slänga på luren. Vad jag skulle säga är som bortblåst och känner mig kall. Ja, säger han, att vi som har startat som så intensivt och det blir så konstigt när du är där och jag är här. Han berättar och det känns inget bra, fast ja håller ju faktiskt med om vad han säger. Tankarna bara snurrar kring annat.
Sen säger han att ja, tror att vi båda kanske hoppat lite för långt i tanken och sett det som givet att nu blir det här seriöst. Eller? Han tvekar. Jo, säger ja, men det är ju inte så jag vill ha det, kanske har jag tänkt så, eller det är nog därför jag har stressat för att jag tänkt att hur ska detta
nu "to be förhållandet" fungera)
Fortfarande jobbigt. Jag börjar prata om att ja, jag har ju mitt liv i Umeå och ja det är ju stressigt med att ha honom där, han frågar vad jag menar och jag inser att jag försöker bara skydda mig själv.
Jag måste skydda mig själv juh! Så jag säger som det är, jag vill bara inte bli sårad säger jag, han säger att han alltid lovar att va ärligt mot mig. Jag säger att ja vill veta hur han tänker, han säger att vi nog tänker helt lika.
Vi pratar om att vi borde lära känna varandra och ta det därifrån. Det är ju det jag vill, varför känner jag mig bara så kall. Han tycker inte vi ska ha alltför många sånna här invecklade samtal.

Sen ringer jag mamma och gråter, hon säger at jag måste öva på detta. Du kan säger, du kan! Du måste bara öva...du kan vara större än det här.
Jag vill vara större än det här. Och när jag vaknar på morgonen så inser jag att jag bara är rädd för allt det som varit och det som inte har hänt finns inte.
Jag kan leva här och nu utan garantier för något, jag kan ju inte garantera något själv.

Vad ärligt det kändes att läsa om allting där hemma. Jag gillar ju julen så himla mycket. Jag älskar alla ljus som finns överallt och det ser så varmt ut i alla fönster som man tittar in i.

Jag och min kära mor och Kim har precis ätit middag på ett thai-franskt ställe. Riktigt gott. Du vet, mamma är här och det går så bra. Du skulle verkligen bli förvånad om du såg oss tillsammans, hur glada och snälla vi är mot varandra. Inte så att vi slagit varandra innan men det funkar så himla bra och det gör mig så otroligt glad.

Kanske kommer jag hem till våren, vi får se.

Stor kram

Vad finns här...

jag tänkte hjälpa dig en bit på väg och påminna dig om vad som finns här

ja nu finns snö och slask och kallt väder och frusna kinder men också ljus i varje fönster och den stora julgranen vid skeppsbron och de där ljusen som hänger i form av istappar på det där huset som vetter ut mot vattnet och upp mot götgatan skimrande lyktor på pubar, hak och upstyltade ställen och kommer du ihåg hotel hilton och tunnelbanans gång under dess glasförseglade bar och förbi reddarholmen ner på stan och fullt med folk och ändå lugn och ro i sina vrår och hemmåt och det där fiket vi brukar sitta på med stora soffor så man bara försvinner och tranan där man kan spana bättre än någon annastans (som dessutom ska stänga för gallerbygget på odenplan och ryktas vara mer raggvänligt än någonsin) och kvällarna på storstad och dagarna bara runt i stan.

Och hur vackert Stockholm är och hur du har vänner och familj och så många gånger som vi pratat om hur du söker grund. Jag vill ju vara hemma just nu men jag vill ändå hellre vara i Umeå. Jag kan inte säga att jag hellre skulle vilja vara här när jag väljer något annat men utbildningen är mitt motiv och det som ÄR viktigast, det jag vill mest.

Jag längtar efter dig och vill att du kommer hem, men bara om du vill. Sen kanske du inte vet vad du ska göra...men so what då får du väl se.

Puss

Sjuk, sjuk och sjuk...

Om jag fick aka hem idag till kalla Sverige sa skulle jag gora det utan att tveka. Jag har varit sjuk over en vecka nu och det suger verkligen. Jag vill inte vara sjuk. Doktorn har varit hemma hos mig ett flertal ganger och de han sa i forrgar var att om jag fortfarande har feber idag sa maste jag in till Takuapa sjukhus. Men det lovar jag er att pa det sjukhuset satter jag inte min fot. Ar det natt sjukhus jag kan tanka mig sa ar det Phukets. Men idag har jag inte haft en sadan hogfeber som alla de andra dagarna sa jag hoppas att det inte blir nodvandigt.

Nu borjar det bli dags for mig att bestamma mig om det blir en sasong till ute i stora varlden eller om det ar dags att komma hem till Sverige. Som sagt, idag skulle jag gora nastan vad som helst for att komma hem. Men tanken slar mig, vad ska jag gora om jag kommer hem?! Det ar kallt, vinter, sno och slask. Manniskor ar sura och januari ar ju faktiskt den trakigaste manaden pa aret.


Nu ska jag ga och forsoka hitta lite mat och se om det smakar nagonting.

Jag tanker frisk, frisk och frisk....