magont och sen inte.

Och så ringer jag och vi pratar om allt och mest om hans skola och att jag kan ha ett virus i hjärnan som gör att det gungar konstant, sen säger jag att jag måste plugga men det är bara är en sak jag vill säga innan jag avslutar, som att jag ska komma undan snabbt.
Han låter direkt allvarlig, vad är det?
Jag blir tyst, det här med ärlighet är inget vidare tänker jag, nu skruvar jag mig, jag säger att det är inget allvarligt men att jag funderar på det här med avståndet och ringandet och att det är skönt att vi inte hörs varje dag men att det gör mig också orolig att vi glömmer, jag glömmer, han glömmer, att vi kommer att försvinna och det oroar mig och får mig att tänka på hur der ska vara och såsnurrar jag in mig.
Han säger att han också tänkt och att han tycker att vi kommit till en konstig start. Det är nu jag får magont. Jag vill slänga på luren. Vad jag skulle säga är som bortblåst och känner mig kall. Ja, säger han, att vi som har startat som så intensivt och det blir så konstigt när du är där och jag är här. Han berättar och det känns inget bra, fast ja håller ju faktiskt med om vad han säger. Tankarna bara snurrar kring annat.
Sen säger han att ja, tror att vi båda kanske hoppat lite för långt i tanken och sett det som givet att nu blir det här seriöst. Eller? Han tvekar. Jo, säger ja, men det är ju inte så jag vill ha det, kanske har jag tänkt så, eller det är nog därför jag har stressat för att jag tänkt att hur ska detta
nu "to be förhållandet" fungera)
Fortfarande jobbigt. Jag börjar prata om att ja, jag har ju mitt liv i Umeå och ja det är ju stressigt med att ha honom där, han frågar vad jag menar och jag inser att jag försöker bara skydda mig själv.
Jag måste skydda mig själv juh! Så jag säger som det är, jag vill bara inte bli sårad säger jag, han säger att han alltid lovar att va ärligt mot mig. Jag säger att ja vill veta hur han tänker, han säger att vi nog tänker helt lika.
Vi pratar om att vi borde lära känna varandra och ta det därifrån. Det är ju det jag vill, varför känner jag mig bara så kall. Han tycker inte vi ska ha alltför många sånna här invecklade samtal.

Sen ringer jag mamma och gråter, hon säger at jag måste öva på detta. Du kan säger, du kan! Du måste bara öva...du kan vara större än det här.
Jag vill vara större än det här. Och när jag vaknar på morgonen så inser jag att jag bara är rädd för allt det som varit och det som inte har hänt finns inte.
Jag kan leva här och nu utan garantier för något, jag kan ju inte garantera något själv.