GlamourLIVET

Enligt alla gäster så lever vi ett glamourliv... Vi får ofta kommentarer om att det kostar att lever glassigt. Då har man bara lust att kasta en colaburk i pannan på dem att fatta att vi inte lever i lyx. I alla fall om man jämför med hemma. Förförra veckan var vi 5 dagar utan vatten i våra lägneheter, då köpte jag hem en massa vattenflaskor och skjölde av mig i det istället för att duscha.

Men kasta en colaburk i pannan på en gäst funkar ju inte riktigt. Så jag ler och hmmm:ar lite. För det går ju inte riktigt att säga som det är heller. Även om vi inte är på någon betald semester.

Men just nu saknar jag hem till kylan. Jag gillar kvällarna när det är en ca. 8 minus grader och glasklart, när man kan se stjärnorna på himlen och det ryker när man andas. Att åka pulka skulle jag också vilja göra och fira jul med min familj. Men nej, i år ska jag jobba på både julafton och nyår. Men absolut, detta har jag valt själv. Det blir nog att jag kommer hem i April.

igen...

Igår efter mina inlägg på bloggen så var han inne på facebook. Jag bestämde mig för att nu ska det inte vara så stelt som det har varit de senaste gångerna. Jag bjöd lite på mig själv och skojade till det men nej. Fick bara formellt och tråkigt svar. Blir så jävla ledsen och han fattar inte det. Han skojar ju alltid med alla, och nu har han slutat att dra sina dumma skämt med mig. Varför undrar jag?! Nu har jag än en gång bestämt mig för att skita i kontakten med honom. Det kanske helt enkelt är bäst så.

glömde...

Det jag egentligen skulle säga i förra inlägget är att jag trodde verkligen att jag inte var så fast. Att jag hade träffat en kille som jag verkligen gillade men att det bara skulle vara en kort stund. För livet ar ju fullt av korta möten som inte är till för att det ska utvecklas till livslånga relationer.

Så efter ett par veckor kändes det helt ok, men det är som jag har fått bakslag i det hela. Det är först nu som jag verkligen börjat sakna honom. Det är nu jag känner att va fan, kom hit nu. Kom och håll om mig och släpp inte.

Den här gångn trodde jag att jag kom lätt undan.

Jag säger alltid att jag inte gillar spel. Jag hatar spel, brukar jag ofta säga när jag pratar om relationer mellan man och kvinna. Jag brukar stolrsera med att jag aldrig själv håller på med något sådant. Eller hur! Vilket jävla bullshit.

Jag är intresserad av en kille, eller mer än intresserad kan jag väl säga. Vi hängde ihop i ett par månader innan det var dags att åka till två olika delar av världen. Så nu är jag i Thailand (eller JUST nu är jag i Malaysia men det är Thailand som jag kommer att vara i till och med April) och spelar svår. Som om det är något som jag skulle kunna förlora, som min stolthet eller vadå?!

Vi pratade på telefon för en ca. 3 veckor sedan och så bestämde vi förnuftigt att vi är vänner eftersom vi vet att vi inte kommer att ses på 5 månader. Bra tänkte jag, nu är det bara att gå vidare, för det är ju så livet är, det går vidare. Vi smsade, väldigt formella sms där inga känslor förmedlades och det gjorde verkligen ont men jag låtsades som ingenting. Sen kom jag på iden att om jag inte svarar på hans sms så kanske han blir lite needy eller nått åt det hållet. Han smsade 2 sms och ett litet mejl (allt väldigt formellt) och jag svarade inte på 5 dagar. Nu har jag svarat, eller rättare sagt för 5 dagar sedan och nu har inte han svarat mig. Det känns skit! Min kompis Mattias komenterade det hela: "moget". Men vad ska jag göra. Jag tänker på honom hela tiden. Jag vet inte om jag är kär i honom eller vad det är, det jag vet är att jag saknar honom. Jag vill ha honom här hos mig. Så just nu tänker jag på om jag ska ringa honom eller om jag ska låta det vara, min nyfunna vän säger att jag ska mejla och säga vad jag känner medan min stolthet säger att: "skit i honom". Jag tar den gyllene medelvägen och väntar ett par dagar till.

Och så är det en sak till, Emma, jag saknar dig som fan. Jag vill att du ska vara här med mig. Kan du inte komma hit så reser vi runt i ett par veckor och dricker paraplydrinkar på stranden och bara snackar skit. Tänk på det! Vore verkligen grymt kul. För jag saknar någon som försår mig. Jag vill skratta tillsammans med dig och till det hur puckade vi är i bland.

Malaysia

Jag har shoppat i 10 timmar idag. Det är inte riktigt klokt. Jag har köpt 7 par skor, väska, högtalare, klocka och en massa smått och gott. När vi är klara så köper vi en kaffe på starbucks. Vi sätter oss utanför och njuter av kaffet och tittar nöjt på våra påsar med ting, strax efter det kom det fram en man och frågade om vi kunde ge honom lite pengar. Vårat svar: "Nej", tar hårt på mig och jag har lust att springa efter för att jag skäms. Jag skäms över att jag klagar på att vi har en jävla skit lön som inte går att leva på medan jag klarar av att shoppa 7 par skor utan att det känns.Det får mig att tänka på orättvisan i världen och att det verkligen är så mycket människor i världen som inte har mat eller någonstans att sova och här ligger jag just nu på hotellrummets sköna säng.

Men jag gör fortfarande ingenting åt det. Här hänger jag på internet och tittar nöjt på mina skor. Är jag en dålig människa?!!? kanske det.

långt borta men nära

nu har Stella ringt från Thailand och det har varit ledig-måndag igen och missat henne för att jag ignorerat livet utanför. Jag har gjort Nada och varit på gruppterapi. Fast gruppterapin har visat sig ha intressanta dimensioner. Nu är jag säker, saker och ting har ett alldeles meningsfullt sätt att återupprepra sig.Om jag förolämpat hatat älskat eller gjort bort mig inför någon, då är det helt j-vla säkert att jag och den personen kommer att ses jämt. På Universitetet blir man mer galen än på mentalsjukhus.
Meditationen hjälper mig just nu, ger lite luft i resonemang och tankar. Det är väl det stora i det lilla med närvaro. Bara den där stunden av andning innan man ger sig in i det känslomässiga dravlet. En föraning om att nån gång kanske man kan göra det annorlunda.
Längtar ingenstans just nu, kanske till en strand i Thailand med Stella och paraplydrinkar och strandGLAMOUR.

att längta

ibland längtar jag efter stunder, ibland efter personer, det där minnet som bär ett skimmer av av film och glamour och veckotidning. Och gräset avr grönt och känslan var överväldigande, ja och de perfekta sakerna blev sagda och allt satt precis rätt.
Jag längtar tillbaka till de personerna och de stunderna men oftast är det det enda jag kan, en stund kommer ju aldrig åter men det är personerna, de som var närvarande i de ljusa stunderna som jag ofta inte kan träffa igen, ja det skulle ju aldrig bli som det var. Alldeles för mycket har gått förlorat. Kankse är det bara skyskrapshöga förväntningar som de aldrig kunde eller någonsin kan uppfylla.

Thai-kille.

Andra kvällen i thailand var jag ute med mina kollegor och tog en öl. Bartendern blev störtförtjust i mig. Det roliga i det hela är att killen är en Thailändare, och inte nog med det han är värsta Bob Marley-killen. Han har ju aldrig sagt någonting till mig men tjatar tydligen på min kollega hela tiden. Han är "lite" blyg och frågar Kim hela tiden va han ska göra. Kim försökte lite snällt säga:" ja du kanske ska försöka prata med henne. Du hälsar ju inte ens på henne."

Jag håller mig undan.

thai

Jag jobbar i ett yrke där man måste vara glad hela tiden och man får egentligen inte klaga, för vi är ju trots allt i Thailand. Så jag går och ler mot alla gäster och hälsar; "hej hej". Jag är en sådan människa som inte kan låssas, eller rättare sagt jag var en sådan människa som inte kunde låtsas att jag var glad om jag egentligen var ledsen (Emma, du VET).

Nu går jag och ler trots att livet inte alltid är en dans på rosor, ens i Thailand. Jag var sjuk en dag och tittade på 5 filmer. Filmer är mitt nya sätt att undvika känna och tänka. Eller i alla fall en liten stund. Min favoritfilm för tillfället är "The Notebook" och en annan film som egentligen suger, men jag gillar den "step up".

Just ja, det är inte bara gästerna som man måste le år hela tiden utan även alla kollegor. Det är liksom inte att okej att vara ledsen och deprimerad för vi är ju trots allt i thailand. Men jag känner att det går uppåt, och det är alltid det som gör att jag orkar vidare.

idag är en såndär dag

...då jag bara vill försvinna och jag försöker j-vligt hårt. Trycker ner huvet i kudden stänger av mobilen och trycker bort tankar på allt jag borde göra. Inte vill jag gråta heller och det är väl något nytt jag vill bara ORKA, varje dag, alla dagar hela året
Fast jag gör ju inte det så jag låtsas att jag är sjuk och gömmer mig, jag är ju aldrig sjuk nuförtiden så nu kanske jag egentligen kan inbilla mig att jag är lite krasslig. Då finns det ju ingen ångest. Sjuk får man ju vara men inte rädd för livet.
Så nu inbillar jag mig att jag är sjuk och kollar på 3 kobra och 4 babel och 2 dexter och kanske på Ice age 2, IGEN, ibland ger den filmen mig lite ångest för jag tittar ju bara på den sånna här dagar.
Samtidigt kanske inte allt är helt hopplöst, jag har i alla fall ätit lite och jag sitter upp i sängen och ja har svarat på några mejl och inte ringt mamma. Inte andvänt en enda livboj utan guppar på min egen trasiga.
Kanske ska kolla på clueless igen istället.
imorgon kanske det är en annan sorts dag, kanske inte.

Emma,

Just nu tänker jag massor på dig. Vill bara ringa dig och prata med dig i timmar. Och om jag skulle få välja så skulle jag ringa dig 5 gånger om dagen och du skulle som vanligt säga till mig att jag inte kan hålla på och "trakasera" människor på det viset. Men jag vill ju bara dela med mig om mitt liv och mina tankar. Och jag tänker och analyserar mycket och länge om varje sak. Just nu ägnar jag massor av timmar på att analysera en viss Calle och det är ganska kul. För då har jag ju någonting att tänka på istället för att tänka på att stället jag befinner mig på är en jävla håla och här ska jag vara i 6 månader! Fast det är trevligt också.