Det jag egentligen skulle säga i förra inlägget är att jag trodde verkligen att jag inte var så fast. Att jag hade träffat en kille som jag verkligen gillade men att det bara skulle vara en kort stund. För livet ar ju fullt av korta möten som inte är till för att det ska utvecklas till livslånga relationer.
Så efter ett par veckor kändes det helt ok, men det är som jag har fått bakslag i det hela. Det är först nu som jag verkligen börjat sakna honom. Det är nu jag känner att va fan, kom hit nu. Kom och håll om mig och släpp inte.
No comments:
Post a Comment