att vara två personer

är som att ha en jag och anti-jag i samma rum. Allt tynger den ena och kläderna ligger i spridda skurar över golv stolar dörrar, och allt försvinner in i kudden och man vill trösta sig med det närmaste som finns till hands, mat, mjukisdjur, en röst i telefon, en film. Jag reser sig upp och plockar mödösamt bland kläderna, tittar i spegeln och prövar ett leende, klappar på axeln och andas djupt. Det går att gå vidare
Ingen av de skulle klara sig utan den andra, fast jag vill kalla de bra och dålig. Min strävan är att föra de närmare så att den som ligger i sängen kan ta sig upp med känslan i bröstet eller trots den och den som plockar kan släppa kjolen den håller i handen och sätta sig i klädhögen, bara för en stund, så de kan känna att de möts och håller varandra i handen