på väg hem från Uni kl 14:02 fre

jag: är du döv eller, jag ropade på dig *ler frågande*

han: *förvånad* åh, ja jag e döv. det var länge sen, har inte sett till dig

jag: ja...jag kanse har undvikit dig lite. vet inte vad jag ska säga, har väl inget att säga

han: ja, jag har förstått det. blev ju lite konstigt att det plöstligt blev helt tyst, men antar att det är så

jag: ja, har insett att inget är enkelt iaf, inget är svart eller vitt, därför känns ord överflödiga på nåt sätt, ja, nu till exempel vill jag bara prata bort allt...

han: ja

jag: jag har iaf saknat dig *tänker att han inte är inte så farlig på nära håll, vill varken kasta mig på marken och skrika, älska mig! eller röra vid hans arm, bara tittar och minns att sådär är han ju, bara en vanlig person som gör sitt bästa*

han: jag har också saknat ditt sällskap...

jag (avbryter) men jag vet inte om det här med vänskap, jag tror inte att du vill ha en vän som mig, jag är upp och ner, jag gråter och skrattar och tänker och mår dåligt och har panik och ja du...du är ju ALDRIG arg säger du. Som Johanna säger, en varningsklocka kanske borde ringa...haha

han: haha, ja jag vet inte sånt här är ju svårt och blablablablab (andra saker man hör i tjejtidningar)

jag: vi ska till Tanzanina nu den 4:e juli

han: åh jag vill också åka till Afrika

Jag: men åk till Afrika då

Han: jag kanske kan komma och hälsa på? .....hahhaha

Jag: hahahahaha....kanske inte SÅ bra idé (känns vänskapligt, killen har ju humor trots allt) Men jag ska gå hitåt. Detvar iaf skönt att prata

Han: ja...hmmm, vi ses på skolan

Jag går och tittar bak efter honom en sista gång och inser att det är verkligen över, först känns det bra sen känns det jobbigt sen inser jag att bara för att man inser att nåt är slut så kan man trilla dit lite igen. Men bara lite lite, och det är helt okej

puss