sakta sakta...

...börjar livet kännas spännande igen
jag känner mig rastlös, det genereras av en tid utan galenskap med hjälp av alkohol. Men just nu litar jag inte på mig själv, mitt sinne är vildt, vad som helst kan hända
jag funderar på det här med nykterism igen och på att "what goes around kanske inte kommer igen. Att folk kanske inte mår dåligt när de sårar varandra och att det kanske bara kanske inte finns något som kallas rättvisa. Då är min värld upponer och jag och Justin är lurade. Så jävla lurade! För vi hade tänkt att vi gör vad vi kan för att stå ut med oss själva och resten får vad de förtjänar. God dammit! Justin har skrivit låt på låt om det.
Men är det så att någon annans smärta kan lindra min?
Alla älskar ju något, alla vill ju något alla är ju inkapabla ibland och alla lider någon gång

"Everybody loves somethin even if it's only tortillas"