Man kan ju undra, det började ju så lättsamt och bra och nu har vi ju en som håller andan uppe i alla fall men den anda verkar ju helt nedbruten. Och inte blir det bättre
Det blir inte bättre, inte ens lite, det blir annorlunda men hur jag en vänder och vrider på kuben så säger den sorg på varje sida. Det finns just nu inga skämt om det som skulle kunna göra det rättvisa. Jag kan inte skämta om att jag är ledsen, jag vill inte.
Så nu ska jag till det enda ställe i världen där jag måste le just nu, mitt jobb. Och jag ska le bara för att prova hur det där känns, det där spelet jag upprätthållit för evigt. Känna och smaka och vara nyfiken. Inte skratta åt det för det är ju allvar. Det är ju allvarligt att le när man är förtvivlad inombords.
Och jag längtar till när korridorsdörren slår igen efter mig och gården är tyst och det varma thét bränner mot läpparna och jag sitter ensam i köket, för jag känner att det kommer bli en sömnlös natt
No comments:
Post a Comment