jag litar på mig själv

uppenbarligen har jag en förmåga att ta till mig det jag behöver i alla stunder, hur det går till vet jag inte

Jag vet att just nu driver något mig i totalt obstinat riktning. Jag tänker och ska göra som jag vill med allt. Man kan säga att barnet i mig vaknat till liv, och nu är jag ute och springer med min skallra.

Jag tittar på allt storögt och kramar de jag gillar och blinkar med ögonen och tittar buttert på flertalet av folket, sorlet. Inte av hat, jag vill bara inte leka med er just nu, alla ni människor som existerar i horder och som är bekanta.
Jag vill sitta med dem som får det att kännas varmt inombords och som får dra händerna genom mitt hår och som ger mig frön som gror och de se saknar mig, på riktigt liksom