ärligt

I stunder som denna idag, i Elhams rum, grått ljus genom nerdragna persienner, sängkläder i hög och jag i ett hörn och floder och floder av tårar så är jag som alla andra.

Jag har läst ångestfyllda bloggar i nästan mani med tjejer och killar med kärleksproblem och problem med livet och framför allt problem med sig själv och varit nöjd för just jag har hittat balans.

Fast nej, nu är tårarna oändliga och jag är där igen. Skillnaden är att jag gråter framför allt för den där smärtan inne i bröstet som exploderat. Jag känner den så bra och nu när dörren gläntats lite är den här igen och härjar. Jag säger hemska saker till mig själv om mig själv. Saker jag ALDRIG skulle säga till nån annan och känslan tär i mitt inre. Och jag klamrar vid telefonen och ringer telefonsamtal med bara gråt. De som svarar vill att jag ska säga saker och resonera så jag gör det. Men egentligen finns inte ord, bara salta tårar och hulkningar. Mamma vet, hon går till bussen med jag hulkar, hon kliver på bussen och jag gråter hysteriskt och hon säger inget. Jag hör hennes andhämtning och jag vet att det här är jag emot mig själv.

Någonstans efter somnlös natt och rastlös morgon tittar jag upp i taket och bestämmer mig, snabbbare än någonsin, känslan ska med mig upp ur sängen och in i livet.
Jag sätter på Deportes med arrest me till it hurts och dansar för mig själv och tårarna bränner men jag är på fötter. Och fötterna rör sig och glädjen finns där, den kryper fram.

Så nu sitter jag här med tårarna rinnande och förvirring, tack för vänner och tack tack tack för honom