har alltid varit stolt över att jag är en ärlig människa, att jag säger vad jag tycker och folk vet var de har mig. Desto mer jag ser av världen ser jag att det inte funkar för i det skådespel som kallas vardagen är ärlighet som att krossa en spegel. Den perfekta bilden av att "alla är vi vänner", i tusen små bitar.
Men till skillnad från vad alla tror skulle man där bakom finna, förutom ilska, hat och hårda ord något sårbart och genuint. Något som säger: Du sårar mig, och du gör mig ledsen och kanske fina saker som jag älskar när du pratar med mig och du skrattar så det kittlar i hela kroppen. för tar man bort det sårade så tar man även bort det vackra öppna. Det där; du får röra vid MIG, fast jag e lite rädd.
Jag har försökt att vara vuxen och sval och inte bry mig, men då när det brister så brister det hårt!
Ungefär som Bree, så fin och exemplarisk och det enda man tänker på är hennes riktiga jag, den där hon var en gång i Melrose...'
No comments:
Post a Comment