Har upptäckt att rätt så många tjejer i ungefär min ålder, känner ungefär likadant för Salem el Fakir som jag. Först blev jag svartis, men nu inser jag att jag måste ge upp kampen. Jag KAN inte slåss om killar. Förrut trodde jag att det handlade om att jag var moraliskt liksom bättre än andra cat fighters, men nu inser jag att det handlar om att jag är rädd för att förlora.
Alla som kommit till denna sida för andlig vägledning kanske överraskas över frånvaron av djup...ibland överraskar det mig också, men jag tänker på så mycket ovesäntligheter att det är det som bara flyter fram som text.
Jag skulle kunna skriva om att jag inte kan meditera, jag vet inte, bara tanken ger mig panik och om att jag saknar Nora så att när jag bara rör vid tanken på hur mycket så rullar tårarna.
Men det gör inte de små sakerna oviktiga, det är de som håller mig på fötter.
Jag saknar dig Nora
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment