å så var det dags

för nu är en sån dag då bloggen kommer väl till pass för det river i hjärtat. Och sitter här i min superfina reception och ler mot alla som kommer och går vilket sker ytterst sällan och vill bara gråta. Det är som att jag förvillat mig bort i alla känslor som denna relation skapar. Känslan av att tycka om nån så mycket och också vara irriterad och liten och känna att man vill bort och närmare och kanske bara om det som är. Men hur pratar man utan att klaga eller skylla eller skyffla över, hur är man bara ärlig och kärleksfull?

Jag vill ju vara så perfekt i denna relation och kanske är det denna perfektion som handlingsförlamar mig inför den jag vill säga allt till. Idag testade jag att le, trots att det kändes så sorgset. Och sjukt men sant, det hjälpte! Att le är ett klassiskt sätt att lura sig själv att man är glad, kroppen reagerar precis på de sätt som den gör när man är glad på riktigt.

Jag är ju så osäker på det här med förhållanden, jag tror ibland att det bara ska ta slut plötsligt. Bara tack och hej liksom, out of the blue.

Jag tror att denna tomma vita kontorsyta också ger mig mycket mer tid att tänka helt enkelt. Ser ingen ibland på flera timmar och knappt så att telefonen ringer.

Nu ska jag dricka lite thé och le.