Pappa dog..

...ja tänk att min pappa dog nästan exakt tre månader sedan när jag var på semester med min kille och hans familj. Minns fortfarande ögonblicken innan och efter jag fick reda på det. Hur jag stod uppe på färjans högsta däck för att få en liten stund för mig själv och tittade mot Tyskland. Jag hade på mig min gröna kjol och håret blåste åt alla håll, det blåste så hårt att jag gjorde en oavsiktlig Marilyn Monroe ett tag. Killen kom för att se vart jag tagit vägen och sen gick vi ner och satter oss där det blåste lite mindre.

Solen sken kallt och hårt och så ringde hans mobiltelefon, "konstigt, mamma?" tänkte jag när han räckte över luren och sen var det slut på min pappas liv. Just då tog det slut i min värld fast det skett tidigt på morgonen när vi packade inför resan.

Nu är jag mer än någonsin en jävla gegga av känslor. Sen han dog har saker kommit fram som gjort mig så otroligt besviken att jag bara kipar efter andan. Mitt hjärta känns som att det runnit ut i ett enda stort klet. Det har funnits så lite vackert i den här sorgen just nu, men när verkligen släpper fram den känns det alltid lite mer som att jag är här. Igår grätjag som ett barn och inte ens mamma kunde trösta.

Idag är mina ögon svullna trots isbandage. Ser mest ut som att jag sovit riktigt riktigt dåligt och det ifrågasätter väl aldrig de konsulter på byrån jag jobbar på.