energier/personligheter/färger/skalor av en person enligt buddhismen, det är mer komplicerat än så egentligen. Jag kan i alla fall identifiera mig som en Padma som står för Passion. En Padma personlighet får aldrig ut riktigt det de vill av livet, de vill tränga in i saker fullständigt och kommer aldrig riktigt dit. En Padma lyssnar på låtar om och om igen.
Det gör jag.
Jag lyssnar på Alicias "lesson learned". Hon sjunger: Yes I was burned so I call it a lesson learned, my soul har returned so I call it a lesson learned...och jag tror jag förstår vad hon menar men jag tror inte min själ har återvändt. Jag väntar på att den ska komma tillbaka från osäkerhet, rädsla och skälvande, från ett evigt limbo av att aldrig ha riktigt båda fötterna på jorden.
Är det inte det som är en del av att var en människa?
Att man aldrig har hjärtat i benen utan ute i det fria som ett fladdrande rött skynke. Och hur mycket man/hon än sjunger om att hon hittat tillbaka till sig själv och att hon önskar att han kunde se henne nu för hon är ny, någon annan, så vet jag att jag är precis den jag alltid varit. Jag kan välja nya vägar i varje ny stund men i grunden är jag alltid den där Emma jag alltid varit.
Och den Emman är alldeles så bara. Juno säger att han är golden, killen hon älskar. Tänk att säga det till sig själv och tro på det.
Inte för att man är bättre än någon annan eller helt perfekt utan för att man är den man är, den man mer eller mindre alltid varit.
Bara jag, Emma
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment